Jag var på resa hela denna vecka. En uppföljande och avslutande vecka på utbildningen hos Kemikalieinspektionen samt en långhelg hos mina föräldrar.

I ABF:s lokal i Sundbyberg hade man dukat upp inför det Persiska nyåret med guldfisk och allt. I Skultuna var det som vanligt hunden Eros som huserade på frukostbordet.

"Hemma" i Skultuna bjöds det på strålande vinterväder och nygräddade våfflor.

Efter fars storslam i kyrkans fastelotteri var det dags att lämna föräldrarna för denna gång och åka tillbaka till Växjö. Jag hoppas deras biogasbil med husvagn snart dyker upp i Småland.

Vårsolen är här! Det är dags att sopa fram cykeln och kommunen ställer in de sista snöhögarna på sommarförvaring.

De gula vårblommorna spirar redan ur gräsmattan. Min mor har försökt lärt mig vad de heter, jag har aldrig lärt mig. Gullviva..., maskros... nä, vintergäck är det ju som gäckar mig.

På söndagen reste vi upp till Kisa. Gunilla skulle avtackas efter 10 år som kantor. Det kändes konstigt att vara tillbaka, hemma fast ändå inte på en och samma gång.

Farväl vinter, farväl Kisa, jag saknar er redan. Fast... Utan sommar blir man tokig på vintern och någon har visst sagt att det bästa med Kisa är att man kan resa därifrån.

Det har spridit sig en byggboom i Växjö. Det poppar upp alltfler... iglos! De är snart lika vanliga som studsmattor och pooler på somrarna. Tur att jag inte jobbar på Stadsbyggnadskontoret så att vi fått ta tag i detta svartbyggande. Ur ren miljösynpunkt lär det i alla fall inte bli något avfallsproblem, om en månad eller så är det mesta borta.

Den andra stora är audition för Körslaget. Nä, jag gick inte in, var bara utanför och fotograferade den långa kön. Fegis, sa min fru.

Jag har visst sagt att jag gillar vintern... fast nu får våren faktiskt komma. Och den är på väg. Asfalten blir allt torrare och här och var tittar några grässtrån eller parkbänkar upp ur snön.

"I det första snöfallet tror alla att det bara flingor är som falla. Men det är fel, för var tusende flinga är djuret silf, fast på det tror väl inga. Men småningom blir alla silfer slöa, och i mars så där, så börjar det att töa." (Beppe Wolgers, Okända djur) Och se där är ju en slö silf!

Vackert vinterväder går inte att få för mycket av. Vi drog till fjälls denna vecka. Mina föräldrars lyxiga husvagn intogs medan de åkte hem, skottade snö och provianterade för ännu några veckor i Säfsen. (Klicka på bilderna för större storlek.)

Snöskotern fick stå parkerad denna gång men gasbil, pulka och slalomskidor provades. Tre dagars intensivt skidåkande, där vi var först i liften på morgonen och sist från backen på kvällen inklusive kvällsåkning... ja, nästan i alla fall.

Jag brukar hålla mig i gröna och blå backar, fast denna gång tyckte jag till och med om de röda branterna och tanken for även igenom mitt huvud att prova en svart pist. Men när man står där vid branten och tvekar så kommer det någon som är en tvärhand hög och susar förbi en. Varför kan jag inte åka skidor som en femåring?

Med trötta ben, fötter, rygg, armar... tog vi oss ner den sista gången och tackade pistens väktare, älgen och den härliga personalen för denna gång.

Vi avslutade vår vistelse i lite lugnare tempo genom att vandra runt på myren och passade på att kolla snödjupet. Jag blickade upp mot den där fyrstolsliften som jag inte längre sätter min ända i. Förstår inte att en soffa en bit upp i luften kan vara så läskig.