Förskolebaciller är ungefär som den globala uppvärmningen, tänker jag i mitt feberomtöcknade tillstånd. De går inte att undvika, det är vi själva som utsätter oss för dem och de drabbar oss hårt.

IPCC släppte nyligen sin senaste rapport där de sammanfattare den vetenskapliga forskningen. Forskarna är till 95 % överens. Vårt klimat förändras! Det är vi människor som orsakar det! Förändringarna kommer att fortsätta! Den globala medeltemperaturen kommer att stiga med minst 1,5 grad och om vi inte gör något radikalt, NU, så blir ökningen minst 4 grader.

Moder Jord, förlåt oss! Här ligger jag totalt utslagen med ett par graders förhöjd temperatur. Det är det som våra politiker har enats om att du ska klara. Inte som en febertopp på ett par dagar utan permanent. Vi förväntar oss fortfarande att du ska hålla igång alla våra ekosystem. Vattnets kretslopp, växternas fotosyntes till minsta pollinerande bi. Allt som hänger ihop på det outgrundliga sätt som vi inte ens förstår.

Moder Jord, förlåt oss!

Då i december kändes nio månaders föräldraledighet som en evighet. Men även evigheter har tydligen ett slut. Det är dags att återvända till jobbet som miljöinspektör.

Det är en märklig känsla. Allt är som förut men ändå inte. Jag kommer tillbaka till mina tidigare arbetsuppgifter, till invanda handläggningsrutiner och till mina tidigare arbetskamrater. Men ute i verksamheterna har det förändrats en hel del, rutinerna är delvis förändrade och några av mina arbetskamrater är helt nya. Det är som att vara nyanställd igen och helt lovligt att få vara lite förvirrad.

Ta chansen, säger jag till mig själv. Gå inte in i alla invanda mönster och roller. En ny tid har börjat. Skrivbordet är ännu så länge fritt från långdragna ärenden. Min chef påminner om att verksamhetsplaneringen för 2014 ska vara klar denna vecka. Det känns som en bra start.

Administratören i mig hugger tag i vilket resursbehov som krävs kommande år och planen över vilka tillsynsbesök som ska göras. Till och med vilka företag som ska besökas vilken vecka lyckas jag pricka in. Kanske ett steg för att arbetet framöver inte ska uppslukas av alla händelsestyrda ärenden.

Efter första arbetsdagen hämtar jag en snörvlande son från förskolan. Sedan följer VAB-pusslande i några dagar innan förskolebacillerna däckar mig med feber.

Men på jobbet är jag inte oersättlig. Det finns andra med min kompetens och det finns planer att följa för vad som ska göras. Men för min son, där är jag och min fru helt oersättliga. Det är min privata resursbehovsbedömning.