Då i december kändes nio månaders föräldraledighet som en evighet. Men även evigheter har tydligen ett slut. Det är dags att återvända till jobbet som miljöinspektör.

Det är en märklig känsla. Allt är som förut men ändå inte. Jag kommer tillbaka till mina tidigare arbetsuppgifter, till invanda handläggningsrutiner och till mina tidigare arbetskamrater. Men ute i verksamheterna har det förändrats en hel del, rutinerna är delvis förändrade och några av mina arbetskamrater är helt nya. Det är som att vara nyanställd igen och helt lovligt att få vara lite förvirrad.

Ta chansen, säger jag till mig själv. Gå inte in i alla invanda mönster och roller. En ny tid har börjat. Skrivbordet är ännu så länge fritt från långdragna ärenden. Min chef påminner om att verksamhetsplaneringen för 2014 ska vara klar denna vecka. Det känns som en bra start.

Administratören i mig hugger tag i vilket resursbehov som krävs kommande år och planen över vilka tillsynsbesök som ska göras. Till och med vilka företag som ska besökas vilken vecka lyckas jag pricka in. Kanske ett steg för att arbetet framöver inte ska uppslukas av alla händelsestyrda ärenden.

Efter första arbetsdagen hämtar jag en snörvlande son från förskolan. Sedan följer VAB-pusslande i några dagar innan förskolebacillerna däckar mig med feber.

Men på jobbet är jag inte oersättlig. Det finns andra med min kompetens och det finns planer att följa för vad som ska göras. Men för min son, där är jag och min fru helt oersättliga. Det är min privata resursbehovsbedömning.